Kill your darlings

För snart sju år sedan skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen. Då var jag ung (yngre), anställd och såg mig som en del i en bransch i full utveckling. Det ville jag skriva om.

För snart fyra år sedan startade jag mitt rosteri, och bloggen förvandlades snabbt till företagets hemsida. Enkel, och tillräckligt funktionell. Jag märkte under den första tiden att mitt skrivande långsamt förändrades. Från att skildra vad jag såg och upplevde utåt i branschen, började jag skriva om det jag gjorde i företaget och det jag ville sälja. Såklart. Inget konstigt med det, men själva skrivarprocessen blev… tråkigare. Så jag skrev mer sällan. Jag började använda sociala medier mer frekvent där det med en enkel bild gick att förmedla mycket och ofta, och någonstans på vägen bytte jag språk från svenska till engelska. För fem år sedan skrev jag ett inlägg om att vi borde bygga ett svenskt språk kring specialkaffe, och det tycker jag fortfarande är viktigt. Men specialkaffet är inte ett svenskt påfund, det är något som finns och skapas och utvecklas simultant i alla delar av världen. Som i mycket annan global handel är det gängse kaffe-språket, och det är därför lika viktigt att hålla kommunikationen levande på detta språk.

Det har tagit mig tid att inse att bloggens tid är över för mig. Det har tagit mig tid att förlika mig med att jag når ut till fler om jag skriver på engelska. Jag gillar bloggen, jag gillar svenska språket. Men det finns ett uttryck som heter kill your darlings och nu slår jag två flugor i en smäll. Jag avlivar denna självdöende sidan, byter till ny skrud med nytt språk och snyggare kostym. Oroa dig inte, jag kommer fortfarande skriva då och då så du får höra vad jag gör och upplever. Då blir det på engelska, håll till godo.

Den här sidan kommer ligga kvar men inte uppdateras så gå bara hit om du vill titta bakåt och gå till pernordby.com om du vill följa med framåt.

Sa jag tack för att du läst? Tack.

På besök i Kenya, efter skörden

Jag kom nyss hem från en resa till Rwanda och Kenya. Det var två helt olika typer av besök så det blir två olika rapporteringar.

I Kenya var skörden helt över när jag kom dit. Den börjar redan i november och brukar sträcka sig in i februari. När jag var där i mars fanns det alltså mycket kaffe att smaka på.

I Kenya jobbar jag än så länge inte med någon specifik process-station eller gård. Min handelspartner är i stället en exportör, Dormans coffee. När jag besöker Dormans i Kenya brukar de duka upp koppningsbord efter koppningsbord med små och stora lotter från olika gårdar och kooperativ. Dessa är väl utvalda och märkta efter skördevecka och kvalitets-grad.

Ett koppningsbord förbereds hos Dormans

När jag hittar något som faller mig i smaken försöker jag få till ett besök hos just de producenterna för att träffa människorna bakom kaffet och se och höra hur de jobbar. Det blir många timmar i bil på dammiga vägar, och besöken på kooperativen är ofta relativt lika varandra. Men efter att ha gjort ett antal besök på olika stationer blir de små detaljerna som skiljer dem åt tydligare, och det blir lättare att se vilka som skapat ett fantastiskt kaffe av tur och vilka som har kunskapen och rätt verktyg för att lyckas om och om igen. Det är alltid tillfredställande att få träffa och skaka hand med de producenter som står bakom kaffet och jag lär mig alltid något nytt. Jag fick med mig ett fint urval prover hem från Kenya och ser fram emot att presentera årets lotter inom kort.

Ingenting är så mycket Kenya som dammiga vägar med röd jord

På besök i Rwanda, innan skörden

Jag kom nyss hem från en resa till Rwanda och Kenya. Det var två helt olika typer av besök så det blir två olika rapporteringar.

Skörden har inte börjat än i Rwanda än. Den sätter vanligtvis igång i mars, men på grund av att regnet inte faller när det brukar är den något försenad i år och förväntas komma igång först i början av april och sedan hålla på in i juni.

 

Torkborden på Kopakaki står tomma och väntar på att årets skörd ska sätta igång

I Rwanda besökte jag min vän Kevin som jobbar för kooperativet Kopakaki-Dutegure. Kopakaki är en kooperativ-ägd process-station och jag har jobbat med Kopakaki sedan starten av rosteriet. Vårt samarbete har utvecklats över åren. Kaffet har också blivit bättre och bättre år för år. Det beror uteslutande på ett målmedvetet och hårt arbete under plockning och i efterskörds-processen på Kopakaki. Jag är en liten men uppskattad köpare hos dem. Jag ställer höga krav på kvalitén, och betalar mer än dubbelt så mycket som deras andra köpare för kaffet jag beställer. De lägger å sin sida ner mer tid och energi på att selektera och övervaka processen och väljer ut de bästa lotterna till mig.

 

En av gårdarna runt Kopakaki, vid kanten av Kivu-sjön

Det urvalet vill vi göra tydligare och mer transparent i år. Jag besökte ett stort antal av de producenter som har sina gårdar runt kring process-stationen. Det blev tydligt att odlingsförhållandena skiljer sig något mellan olika områden. Vissa områden ligger till exempel på 1500 meters höjd, andra på 1800 meter. Vissa gårdar ligger nära skog, andra nära vatten. Detta skapar olika mikroklimat och därmed olika smak på kaffet. Det vill jag ta vara på. Därför kommer vi i år att skilja olika dag- och veckolotter från varandra. Varje dag kommer nämligen olika producenter med sina kaffebär till Kopakaki. Genom att hålla koll på dagarna kan vi spåra vilka producenter som levererar just den dagen och vilket område de bor och odlar i. Hittills har jag köpt kaffe från Kopakaki, men nu kommer jag även veta vilka av de 1184 producenter knutna till kooperativet som levererar kaffe till just mig.

Incahuasi – ett oväntat kaffe från Peru

Jag gillar när ett kaffe kan överraska och bryta mot mina förväntningar. Incahuasi från Peru är ett sådant kaffe. Jag fick besök av några producenter från flera kooperativ i Peru i somras. Yeny från Incahuasi drog upp en påse med råkaffe ur sin handväska och bad mig testa detta. Jag har druckit kaffe från Peru förut, men inte så ofta. Min idébild om smaken var fyllig, låg syra, mycket choklad och jord. Men när jag rostade provet jag fick av Yeny och smakade på det upplevde jag torkad frukt, äpple, en frisk syra och röda bär. Inte alls det jag brukar smaka i kaffe från samma land. Jag återkopplade till Yeny och fick mer information om lotten hon gett mig och om Incahuasi.

Kooperativet ligger nära Cuzco i södra Peru. Jag besökte området för flera år sedan och minns att den höga höjden och den syrefattiga luften gjorde att jag kände mig yr i skallen. Det tar ett tag att vänja sig vid att vistas på över 2000 meters höjd. Lotten jag fick är en mikrolott från Incahuasi, från en av producenterna knuten till kooperativet. Américo Palomino Alanya har en gård på två hektar där han odlar Typica, Caturra och Bourbon om vartannat. Don Américo verkar vara en skön typ, han tackar alltid Pachamama – moder jord – och sina förfäder vid varje skörd. Allt kaffe från kooperativet är ekologiskt, så även denna lott. Alla grannar hjälps åt att plocka de mogna bären som sedan transporteras med mulåsnor till kooperativets process-station. Jag är stolt över att jag fått hem detta kaffe och har haft möjlighet att starta ett direkt samarbete med Incahuasi.

låt mig presentera el Roleto – ett kaffe från Colombia

El Roleto är en gård i Nariño, Colombia. Där bor Angel Yela som tillsammans med sin son sköter gården. Precis som kaffet från Carlos Ortega som jag presenterade till jul kommer kaffet från el Roleto från den unga exportören Antis Coffee. De är själva producenter och jobbar med en handfull utvalda gårdar i Nariño.

El Roleto har fått namn efter Angels favoritgodis, men det är inte därför hans kaffe är sött. Angel Yela vet vad han gör. 2010 kom han på 6e plats i Cup of Excellence och har sedan dess fortsatt jobba på att hålla en hög kvalitet på det kaffe han producerar. Han har förutsättningarna med sig. Han odlar Caturra och växthöjden på mer än 2000 meter ger kaffet en hög sötma och komplex syra. Den vulkaniska jorden är rik på mineraler. Kaffet är rent, aromatiskt och har toner av tropisk frukt. Kaffebären plockas mogna och för hand; några alternativ finns inte eftersom marken sluttar kraftigt så högt upp i bergen. Kaffet växer i halvskugga under guava och platano och på gården springer tuppar omkring. (Där av påsens etikett.) Efterskörds-processen sköts med stor precision och kaffet torkas under parabol i cirka 10 dagar efter fermenteringen.

Jag har köpt två lotter från el Roleto, den ena skördad 6 juli och den andra skördad 18 juli. De skiljer sig inte överdrivet, men jag gillar att få så detaljerad information om skörden. Det visar på ett stort fokus på detaljer. Jag ser fram emot att fortsätta jobba med Antis coffee och el Roleto.

Ett möte mellan producenter och rostare

Av de ursprung som jag jobbar med och köper kaffe från är Nicaragua kanske det som ligger mig närmast om hjärtat. Det kan beror på den enkla anledningen att det var det första ursprung jag besökte och jag blev väl helt enkelt förälskad. I folket, i landet, i möjligheterna. Jag köper en del kaffe därifrån, och de kontakter jag har fått med producenter kommer via en enda person, Claudia Lovo. Vi träffades under Cup of Excellence 2010 och har vuxit tillsammans sedan dess. Idag fick jag möjlighet att presentera henne och hennes kollega och producent donna Marta för några rostare, baristor och krögare. Vi hade alla samlats i mitt rosteri för att mötas och lära av varandra. Jag bjöd in rostare eftersom jag, utöver att rosta kaffe, även säljer råkaffe från de ursprung där jag handlar direkt. Krögarna och baristorna var där eftersom de är mina kunder.

  
Att sitta i ett rum och höra producenter, rostare och baristor prata med varandra är häftigt. Kaffe-branschen består av en lång kedja med aktörer som geografiskt är väldigt långt från varandra. Tillfällena är få när huvudaktörerna möts och vi tillsammans kan prata om vad det är vi egentligen håller på med, och vad vi önskar av varandra. Att kunna skapa detta möte i sitt eget hus var, insåg jag efteråt, större än jag förstått. Jag kommer helt klart skapa mötesplatser som denna fler gånger och nästa gång ska jag se till att även bjuda in det viktiga slutledet, kaffedrickare. Det är ändå för er som vi alla gör det vi gör.

Att växa som företagare

Tre år. Så lång tid har gått sedan jag startade Kafferostare Per Nordby. Det började med en pall kaffe, en lånad rost och några nyfikna kunder som trodde att jag skulle kunna leverera något gott, kanske också något nytt och spännande. Sedan rullade saker och ting på och nu står jag här, tre år senare och undrar lite vad som hänt. Varje år har haft sina prövningar.

Första året var det många som frågade om rostandet var en hobby. Hela det året hyrde jag in mig på en liten rost en dag i veckan och hade råkaffet i källaren hemma så frågan var kanske inte helt obefogad.

Andra året var det många som frågade om jag kunde leva på det jag gjorde. Då hyrde jag fortfarande in mig en dag i veckan på ett eller annat rosteri men använde den dagens timmar till max för att hinna med. Då hade jag ett separat lager där jag kunde ha allt mitt råkaffe och höll koppningar hos olika kunder runt om i Göteborg i brist på egen lokal. Det blev lite splittrat, men det fungerade.

Tredje året, det som nu håller på att ta slut, vann jag plötsligt rostnings-SM och hade Europas största kaffemässa på besök i här i Göteborg samtidigt som jag (äntligen!) skaffade mig en egen lokal och en egen rost. Det har, minst sagt, varit hektiskt. Det är en fin lokal och en dyr rost. Nu är det inte så många som frågar mig hur det går, men desto fler som klappar mig i ryggen och säger ”vad kul att det går så bra!”. Om de bara visste. Några få, som precis som jag någon gång har startat ett företag, litat på sin idé och dragit igång ett projekt, säger snarare ”vad kul att du vågar satsa.” För de vet.

Det är nämligen inte så att det går bra nu bara för att jag vågar ta ett steg uppåt framåt. Att jag vågade satsa beror på att jag litar på att det kommer att gå bra, sen. Men just nu, nja. Nu är det många sömnlösa nätter, ändlösa kalkyler, omtumlande beräkningar, omöjlig logistik och massa huvudkli. För i år är jag i än större utsträckning företagare, och inte bara kafferostare. Företagandet är en stor del av mitt arbete och har varit det ända sedan jag startade företag. Företagandet är en del jag gillar. Det måste jag göra, annars tror inte jag att det går att driva företag. Och lyssna på ordet, företagare. En som företar sig, någon som gör. Det finns ett skapande i företagandet som är tilltalande. Det finns något spännande i att knäcka gåtan om lönsamhet och samtidigt undvika hetsen på tillväxt och behålla fokus på idén, passionen. Jag känner att jag i år fortfarande är Kafferostare, men det är som företagare jag har vuxit. Fjärde året, som börjar med 2016 kommer bjuda på nya utmaningar och nya projekt. Det ser jag med tillförsikt fram emot.

Mitt julkaffe 2015 har en god smak och en fin historia

Julkaffe, vad är det? Ett kaffe som man kan dricka till jul såklart. Jag har valt ut ett kaffe som kom till mig i oktober och som alltså är ett nytt, färskt och gott kaffe. Jag har rostat det ljust och fint så att de naturliga smakerna som finns i kaffet ska få mycket utrymme. Årets julkaffe är friskt och rent med en komplex syra, utvecklad sötma och toner av russin och mandel. Det passar julen tycker jag, men också alla andra dagar på året.

Kaffet kommer från en liten gård i regionen Nariño i södra Colombia. Här finns många höga berg och detta kaffe växer 2000 meter över havet. På den höjden kan luften bli ganska kylig och växlingen i temperatur från dag till natt hjälper till att skapa den utvecklade sötman och komplexa syran som jag beskriver i smakprofilen ovan.

Carlos och Ángela Ortega bor tillsammans på en gård om 2 hektar där de odlar 100% Caturra. Eller, det växer annat där också, massa bananer och guava bland annat, men när det kommer till kaffe är det bara Caturra som odlas. Gården har inget formellt namn, men familjen kallar den el Platanal på grund av alla bananträd. Carlos och Ángela tar hjälp av sina söner Richard och Carlos med arbetet på gården och tillsammans sköter de allt från plantering, beskärning, gödning och ogräsrensning. Och skörd såklart.

Jag har köpt kaffet av en liten och relativt nystartad exportör som heter Antis coffee. Jag kom i kontakt med dem för ett år sedan. Jag blev intresserad av deras kaffe och vi startade en dialog via viber och email. Att bygga en ny relation med producenter och exportörer kan börja på många sätt och sluta för det mesta i att jag sätter mig på ett flyg och besöker gården och process-stationen. Men i detta fall hände något för mig nytt.

Antis coffee kom på besök hos mig. Det låter kanske inte så stort för en exportör att resa till en potentiell kund, men den här exportören är annorlunda. Jag hade haft kontakt med Julianna på mail och telefon, men visste egentligen inte så mycket om henne eller hennes roll i företaget. Hon säger en dag att de vill lära sig mer om marknaden och hur ett rosteri som mitt jobbar, och vi bokar till min förvåning in ett besök i rosteriet i augusti. En torsdag när hösten är som vackrast kommer Julianna och hennes kollega Jorge in. Vi sitter i min röda soffa och hon berättar sin historia. Jorge och Julianna älskar sitt kaffe och den landsbygd där det växer. Jorges familj är producenter sen flera generationer och efter att ha placerat sig som finalister i Cup of Excellence för tre år sedan började de utforska vad som gjorde kaffet bra det året, och hur de skulle kunna upprätthålla den höga kvalitén. De tog in hjälp från agronomer, såg till att själva få kontroll över efterskördsprocessen och ansökte om exportlicens. Den kom slutligen igenom och i år har de exporterat sitt kaffe för första gången. De jobbar med kaffe från Jorges familj, och några av deras grannar och vänner. Familjen Ortega hör till dessa vänner.

När Julianna och Jorge satt i min soffa och berättade om hur de jobbade och visade bilder från gårdarna och process-stationen hade jag ännu inte smakat deras kaffe. Jag fick några prover de hade med sig och jag bara hoppades att det skulle smaka bra. Det lät som att förutsättningarna fanns där. Rätt växtförhållanden och mycket hårt jobb låg bakom. När jag provade kaffet blev jag inte besviken och nu står jag här med tre små lotter från två gårdar i Nariño. Det första hittar ni i julkaffet, de andra sparar jag till 2016.

Jorge Lagos och finca Santa Teresa

Jorge Lagos och jag, vi är goda vänner. Fastän ganska olika. Han odlar kaffe i Dipilto, Nicaragua och jag rostar (samma) kaffe i Göteborg, Sverige. Kanske är vi inte så olika ändå. Den passion som jag hör hos Jorge när han pratar om sin gård, sina anställda och sina buskar känner jag igen hos mig själv när jag pratar om mitt rosteri och om smaker och handelsrelationer.

Vi har fått till ett bra samarbete över den korta tid vi har jobbat ihop. Jorge gillar gamla arter så som Bourbon, Caturra, Pacas, Maracaturra och Catuai, och han har jobbat mycket för att separera olika arter från varandra på gården. Det gör det lättare för mig att få specifika lotter. Jorge tog över driften av Santa Teresa efter sin far för sex år sedan och för varje år blomstrar den mer och mer. Första året jag handlade av Jorge köpte jag två lotter, en Caturra och en Maracaturra, men i år gick jag loss lite på möjligheterna och köpte sex olika lotter som skiljde sig på art och processmetod. Jag presenterade kaffet under mässan World of Coffee i somras och några andra rostare som ställde ut blev intresserade. Så jag har skickat några av lotterna till bland annat Tyskland, Tjeckien och Polen och bara behållit ett fåtal själv. Det är kul att veta att det kaffe jag handlar och tar hem rostas av andra rostare som jag respekterar.

Den lott jag själv gillar bäst och har behållit är en våtförädlad Pacas. Den är ren och balanserad, har toner av nöt och citrus och en mild fruktig ton som går mot aprikos.

För två månader sedan besökte jag Jorge igen för att planera vad vi ska hitta på den kommande skörden. Vi har många idéer och ska göra lite experiment, men jag tänker vänta med att avslöja detaljer tills efter skörden.

Kopakaki 2015

Återigen har en skörd från Rwanda och kooperativet Kopakaki Dutegure kommit till rosteriet. Årets skörd är söt och krämig, har toner av röd grape och svart te, och den komplexa syran ger kaffet en lång josig eftersmak. I år försökte jag vara mer aktiv i valet av lott än jag varit tidigare. Jag fick prover från olika veckor och månader av skörden och koppade dessa mot varandra. De olika lotterna har en gemensam grundkaraktär men kan skilja sig i intensitet på syra och sötma. Det kaffet jag till slut valde är plockat i mitten av mars.

Eftersom Kopakaki är en process-station som ägs av ca 1184 producenter och deras familjer så har jag inte kontakt med alla odlare. Min främsta kontakt är Kevin som står för export, Olivier som står i koppningsrummet och manager för tvättstationen Bahati Thierry. Sist jag var nere på besök hade jag en skön fika med hela styrelsen som är ansvarig för att allt på process-stationen fungerar som det ska.

Kopakaki crew! Rad ett: Jeanne, Eduard, Vincent, Josias, Aimable, Jean Bosco, Silayi, Jeanette
Rad två: Alex, Julienne, Beatrice, Eduard, Eliabu, Enesimu, Michel och sist manager Thierry

 

Jag köper bara en liten del av det kaffe som Kopakaki producerar; just nu åker ungefär en veckas skörd till Göteborg. Ändå upplevde jag en enorm tacksamhet från styrelsen under vår fika och de uttryckte en önskan att bygga och stärka relationen vi har. När jag frågade Kevin vad det är de uppskattar nämnde han fyra saker:

Jag visar min uppskattning för jobbet som producenterna gör.

Jag gör återkommande besök hos dem.

Jag betalar ett bra pris.

Vi har en lång relation som vi bägge uppskattar.

Det här är den grund jag vill bygga all min kaffehandel på. Jag tror att genom att visa ett intresse, göra besök, betala bra för det arbete som krävs så kommer jag också få bättre kvalitet på kaffet. Den relation vi bygger upp kommer ge en stabilitet för både producenterna och mig. Jag vet inte om det låter komplicerat, men för mig är det ganska enkelt, och resultatet visar sig i kaffet jag brygger hemma och i välkomnandet jag får i Rwanda. Till den kommande skörden planerar jag att åka ner till Kopakaki igen och ytterligare stärka och fördjupa det samarbete vi redan har.