Skip to content

rysk balett och specialkaffe

04 juli 2011

Jag har varit på en föreställning med den ryska baletten. Föreställningen gav allt som jag hade förväntat mig av klassisk dans från denna gamla stormakt. Det var graciöst, stilrent, elegant och väldigt proffsigt.

Förutsättningarna för att framföra en klassisk balett var inte dom bästa. Scenen var liten, musiken förinspelad och det var bara den högra högtalaren som fungerade (även om det knastrade lite). Publikens kameror blixtrade lite nu och då, mobiler ringde och ljuden från otaliga popkornstrutar och läskflaskor avlöste hela tiden varandra. Och så snart det var en paus i musiken kom ivriga applåder. Ibland kom det en spontanapplåd när någon av solisterna gjorde en extra fin piruett. Något oortodoxt kan man tycka, men ett ärligt bevis på uppskattning.

Vad har nu detta att göra med specialkaffe?

Precis som den klassiska baletten har sina regler för vad som är kutym (att inte låta mer än musiken och att inte klappa efter varje delstycke utan vänta till slutet) så har specialkaffe sina oskrivna regler (att inte mörkrosta ett kaffe från Kenya eller lägga socker i ett kaffe bryggt på syphon). Det är inte helt självklart att man uppskattar den klassiska baletten om man inte kan läsa av dansen. På samma sätt är det är inte helt självklart att man uppskattar en tvättad böna från Guatemala om man inte kan läsa av kaffet. Det gör inte dansen mindre professionell eller kaffet mindre exceptionellt. Men det gör det svårare att nå ut med den kulturen till den breda massan.

Jag har inte varit på en föreställning med den ryska baletten. Det var den ryska baletten jag såg, men dom gav ingen föreställning. Dom gjorde en uppvisning. Svansjön betades av på 20 minuter och det var bara finalstycken som plockats ut. Avslutning på avslutning och kadens på kadens gjorde att publiken glatt kunde klappa var femte minut. Det var publikfrieri. Och det gick hem. Dansarna fick mer applåder för mindre arbete.

Den ryska baletten nådde ut till den breda massan med sin klassiska kultur. Om vi som är aktiva inom speciallkaffe vill nå ut till samma publik med vår kultur kan vi inte bara servera välbalanserade bönor som är milda och komplexa. Jag tycker sådant kaffe är fantastiskt, men min mamma tycker att det är lite lamt. För att nå ut till den breda massan med det bästa och det finaste måste vi hitta guldkornen, ge folk en anledning att applådera och servera det proffsigt om och om igen. För det kanske kan få dom att vilja gå på en riktig föreställning senare.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 04 juli 2011 12:47 e m

    Som barn tog min farmor med mig både på Svansjön och Nötknäpparsviten. Jag fattade ingenting.
    Det var inte förrän jag såg Unreal Estate, när Entombed körde över kultureliten då de ackompanjerade modern balett med death metal som jag insåg hur vacker dans kan vara…

    Fantastisk analogi! Tack Per!

  2. 04 juli 2011 12:57 e m

    Förtydligande av mitt tidigare inlägg: jag uppskattar när förändringen av balett/kaffe kommer underifrån, och ifrågasätter värdet av gamla föreställningar…

  3. 05 juli 2011 11:18 f m

    Respekt Per! Du skriver helt underbart!

  4. Lars Lindstrom permalink
    06 juli 2011 9:43 e m

    Per, jag blir lyrisk av din fina berättelse om den ryska baletten och kaffet. Även livet har samma koppling till ämnet. Vi väntar på de små men fantastiska ögonblick som vi vill applådera. Du har hittat en fin väg att vandra på.
    Lycka till och jag vill snart se Er i Göteborg och avnjuta ett kaffe som blir värd en applåd.
    Lasse L

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: