Skip to content

Det du aldrig får höra om en kafferesa

06 november 2010

Om du bestämmer dig för att göra en resa till ursprung för att se kaffet växa och prata med bönderna bakom råvaran så kommer du antagligen få vara med om både röda bär och stolta agronomer. Men i reseberättelsen är det alltid några saker som aldrig nämns.

Att resa i kaffe innebär alltid många många timmar i bil. Alltid. Många timmar. Du kan ägna en halv dag i ett baksäte bara för att komma till en gård eller tvättstation och kolla läget. Sen ska du hem igen, vilket innebär några timmar till. Det kanske inte låter så farligt, men det är några detaljer som måste beaktas.

Dels är vägarna inte alltid helt uppdaterade. Eller ens vägar. Och när vägarna är bra så är dom ganska trafikerade. Det är dom i och för sig när dom är dåliga också. Men det går oftast bra. Fast trafikanterna är inte alltid så måna om så kallade ”trafikregler” som vi är vana vid här uppe i norr. Eller snarare, dom kör med andra regler än vi. Som till exempel störst går först. Det går oftast bra. Är du inte så stor hjälper det att tuta. Det hjälper alltid att tuta. Och omkörningar av lastbilar i backar och krökar hör inte till ovanligheten. Skulle du möta någon mitt i omkörningen är det ju bara att blinka med helljuset för att markera att du är där och gasa lite. Det går oftast bra.

Den enda räddningen i trafiken är att alla struntar i reglerna lika mycket. Så när vi i Etiopien hade hamnat på vänster sida och i en sväng mötte en buss så gick det bra, för bussen hade hamnat på fel sida den med, och ingen av förarna hade någon tanke på att byta sida. (Hade dom gjort det hade vi frontalkrockat.)

Fotgängare som vill över gatan kan glömma övergångsställen och får snarare ägna sig åt s.k. force crossing. Vilket innebär att dom, när det uppenbarar sig en potentiell lucka i trafiken helt enkelt börjar gå. Det går oftast bra. Luckan skapas, eller så tutar man så flyttar dom på sig.

Värre är det för hundar, kor eller annat boskap som betar i vägkanten och som kan ha svårare att avgöra vad som är en lucka i trafiken och som slumpmässigt kan gå ut i gatan. Det är då stötfångarna kommer till nytta. Tutan funkar här med. Det går oftast bra.

Sen har vi det där med skymning. Kaffe växer kring ekvatorn, vilket innebär att när klockan är sex så går solen ner, ganska fort. Och är du ute på landet, vilket du, med tanke på den tidsoptimism som tenderar att infinna sig i varmare klimat, antagligen är, så finns det inga gatlyktor. Men det går oftast bra.

Så för att implementera en vanlig dag på en kafferesa på hemmaplan kan det se ut ungefär såhär: Du börjar i Göteborg på morgonen och börjar köra. Efter två tre timmar är du Borås, och efter lika lång tid är du framme i Jönköping. Det är grusväg hela vägen. I Jönköping kollar du läget, pratar med en raggare, äter lunch och åker tillbaka. Fast innan Borås är det becksvart, även i stan, och hela vägen är det folk som går i vägkanten, även utanför stan, och ingen har reflex. Hemma i götet andas du ut, tar du en öl och en bit mat, sover på valfritt hotell, går upp tidigt nästa morgon för att slippa rustningstrafiken och börjar om igen.

Låter det kul? Det är det. För utsikten är vacker, människorna vänliga, äventyren nya och upplevelsen att få möta kaffet på hemmaplan är fantastisk. Det är den biten som sitter kvar, och som hamnar i reseberättelsen. Bilresan blir på sin höjd en anekdot.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 07 november 2010 5:08 e m

    Kanonbra skrivet. Så sant.
    Har aldrig varit så rädd som när vi var på höjderna runt Lake Kivu och de röda lervägarna förvandlades till rutschbanor av regnet.
    Och när vi blåste igenom Kenya i Land Rovern, helt utan lampor och mittlinjer, studsade fram med en skrattande chaufför som skyllde allt på kineserna som tydligen utvecklade infrastrukturen. Genom Nairobi där man bara stannade vid vissa rödljus, det gällde bara att veta vilka…

  2. 08 november 2010 6:32 f m

    Helt klart att man kanne rigen sig i det. Avluutat en 22 timmars bussresa utan stoddampare och hal i taken sa det lackte en massa vatten. Nu vantar annu nagra buss och tagresor inann man ar framme. har snart rest i 4 dagar.
    Man far helt enkelt se det som en modern pilgrimsresa…
    men som du sager finns en baksida och jag gillar det!

    Halsningar fran Indien Oner, Johan och Julia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: